FLYKTEN FRÅN IS
Rörelser i öknen är svåra att dölja. Ett enda kliv kan orsaka en dammpelare som syns från flera kilometer.
Vi ser två virvlar stiga mot skyn.
Den längst bort: en omgruppering av en IS-styrka. Den alldeles nära: 12 människor på flykt för sina liv.
Åtta barn och fyra vuxna som inte kommer att dö i dag, men den insikten har inte nått dem än.
De är början av nästa flyktingvåg som inom kort väntas bli enorm när världen slutligen ska krossa IS i Irak.
”Jag vill skrika till världen att jag
är en människa”
Irakiska Kurdistan, At Tamim,
Fronten mot IS
Klockan 12.00
Temperatur 37°C
ägen mot fronten skär genom det land dit unga män, uppvuxna i bland annat Sverige, sökt sig för att ingå i ett brödraskap som inte tvekar att mörda, våldta och plundra med hänvisning till gud.
Vi passerar högar av betong som fram tills nyss var människors hem. Svarta rökridåer gör luften giftig där oljefält satts i brand. Fält ligger öde där herdar inte längre kan valla sina får utan att riskera att sprängas i luften. Det är som terrorn satt sin signatur överallt i landskapet.
När vi kör genom byar tar vår chaufför och vår guide av sig sina säkerhetsbälten.
– Om vi måste skjuta för att försvara oss är det bättre så här, förklarar de.
Det här var IS land, kalifatet som de skäggiga jihadisterna själva säger.
Nu har de drivits tillbaka västerut, men gömda celler finns fortfarande kvar i de kurdiskkontrollerade delarna av Irak. Så sent som i förra veckan dödades ett barn i en självmordsattack mot en moské i oljestaden Kirkuk.
Längs en högplatå i öknen vajar kurdiska flaggor och markerar fronten mot IS.
Peshmergas befästningar ligger med någon kilometers mellanrum, allt väster om dem är fortfarande ”Daesh-land”.
Vi når en kulle som försvaras av 110 Peshmergasoldater. Deras kompanibefäl M Mohammed pekar mot skuggan av en stad i öknen, det är Hawija, ett av IS starkaste kvarvarande fästen i Irak.
– Där halshöggs 13 fäder för en vecka sedan för att de försökte att fly, barnen tvingades se på, säger han.
Han lägger sin kikare mot värnet och riktar in den. I linsens nederkant finns en skala med siffror.
– Om du tittar på siffran 20 och sedan lyfter blicken ser du rakt in i en av Daeshs positioner. Där vet vi att krypskyttar har suttit flera gånger.
Ett dammoln rör sig sakta söderut långt där ute.
– Det är Daesh som omgrupperar, ganska ovanligt så här dags på dagen, de rör sig för det mesta på kvällar och nätter.
I förgrunden, alldeles nära i kikarens förstoring, får en annan dammvirvel fart i vinden. 12 människor, varav åtta barn. Ingen har packning, inte ens en flaska vatten.
Jag ser mig omkring och räknar till att sex vapen riktas mot dem, varav en stor kulspruta monterad på en amerikansk Humvee-jeep.
Här är alla, också barn klädda i trasor, fiender tills de bevisat motsatsen.
”När Mosul händer.”
Den grammatiskt haltande meningen har blivit ett uttryck som används dagligen av hjälporganisationer här i norra Irak. Orden syftar på den offensiv som ska befria miljonstaden Mosul från IS.
Det har sagts sedan i våras att slutstriden närmar sig och att IS dagar i Irak är räknade, men hittills har inget samlat angrepp på Mosul ägt rum. Fronten är fortfarande en dryg mil från stadsgränsen.
Den senaste teorin är att eftersom USA styr koalitionen, så kommer anfallet att ske före presidentvalet i november.
– Det är min gissning att Obama vill visa handlingskraft och överlämna ett lättare läge till Clinton, säger Peshmergas högste befäl i det område som kallas sektor fem, Kemal Kirkuki.
Oavsett när slaget står kommer det att föra med sig en enorm flyktingvåg. 1,2 miljoner civila kommer att påverkas av striderna och för FN:s fyktingorgan UNHCR pågår en kamp mot klockan.
– Vi och alla andra humanitära aktörer kommer att testas till det yttersta, kanske mer än någonsin, säger UNHCR:s högsta representant i Irak, Bruno Geddo.
Samtidigt, tillägger han, att alla pratar om när Mosul ska hända, men glömmer att den humanitära katastrofen redan pågår.
– Sedan 2014 har 3,3 miljoner internflyktingar spridits över Irak och just nu tar vi emot upp minst 300 nyanlända varje dag i vårt läger Debaga.
Kostnaden för att undsätta människor på flykt i Irak fram till årsskiftet är beräknad till 584 miljoner dollar.
– Just nu när vi pratar har vi finansierat 43 procent av den summan, säger Bruno Geddo.
Fronten mot IS
Klockan 12.30
Temperatur 39°C
re soldater med vapen i färdigställning närmar sig de 12 flyktingarna. Den lilla gruppen har beordrats att stanna 200 meter från Peshmergas skyttevärn. Först när de har visiterats av specialförband är de välkomna över till den här sidan av kriget.
Det är en säkerhetsåtgärd. Självmordsbombare har flera gånger anlänt med grupper av flyktingar. Den yngsta personen som påträffats med en sprängladdning under kläderna var bara 12 år gammal.
Jag lägger handen mot marken och räknar sekunderna, 7, 8, 9… hettan blir outhärdlig.
Flera av barnen där nere saknar skor på fötterna. Hur känns deras fotsulor efter dagar av barfotavandring i det brännande underlaget? Går det ens att förstå för någon vars enda referens är att gå över en het sandstrand? Har en jämförelse någonsin varit så orättvis.
– Jag vill skrika till världen att jag är en människa!
Den unge unga kvinnan heter inte Yasmin, men vi kallar henne så eftersom hon inte ens i en svensk tidning vågar stå med sitt riktiga namn. Hennes familj lever fortfarande under IS förtryck i en by utanför Mosul och hon är rädd att de ska straffas för hennes skull.
Hon upprepar orden som om vi inte hörde henne första gången.
– Jag vill skrika att jag är en människa, att mitt liv bara stannade och att jag nu är fast i ett läger.
Yasmins hem är sedan en dryg månad tillbaka i flyktinglägret Debagas transitcenter. Hit kommer dagligen hundratals nyalända på flykt undan kriget och IS.
När hela världen pratat om och fruktar terrorn, har Yasmin levt mitt i den. Från 2014 när de utländska männen plötsligt bara var där utanför hennes hem och började dikterade villkoren för hur hennes liv skulle levas, fram tills nu. Varje dag var hon rädd.
I flykten däremot, fruktade hon inget, säger hon.
– Jag hade känslan att mitt liv redan var slut och jag vet inte om det nu har börjat igen eller om det här är något annat än ett liv.
Debaga luktar fortfarande av den hönsfarm som låg här fram tills för ett år sedan. Marken dammar vid varje kliv och en hinna av smuts går att skrapa från kläderna efter bara några minuters besök.
Alla flyktingläger har den saken gemensamt att de är platser där ingen vill vara. Dess invånare har tvingats dit.
– Hela min familj försökte att fly, men vi stoppades i en vägkontroll. Daesh tog min far och piskade honom inför våra ögon.
Efter bara två veckor försökte Yasmin igen, den här gången tillsammans med några andra familjer.
– Vi gick mitt i natten rakt mot fronten och lyckades ta oss hela vägen fram. När jag först kom hit njöt jag av tryggheten att de inte kan nå mig längre, men flera gånger varje dag ångrar jag att jag inte är kvar hos min familj, mitt öde borde vara med dem.
Yasmin är en röst av tiotusentals.
Debaga breder ut sig över 125 000 kvadratmeter utanför Erbil. På ett år har det vuxit ur sig självt och nu söker UNHCR desperat efter nya ytor, men få privata ägare är villiga att upplåta sin mark till flyktingar. Om offensiven mot Mosul påbörjas innan situationen är löst, kan det sluta i en humanitär katastrof.
Fronten mot IS
Klockan 13.00
Temperatur 39°C
nderrättelseuppgifterna anses helt tillförlitliga. De fyra männen i pickup-bilen söder om Hawija är inte civila, de är tungt beväpnade IS-medlemmar.
Peshmergas general Kemal Kirkuki, i det civila talesperson för KDP, (Kurdistan Democratic Party), är den som förmedlar koordinaterna från en sambandscentral. Hur ordergivningen därefter ser ut vet vi inte, men några minuter senare gör en pilot ur koalitionsstyrkorna sitt jobb. Fyra dödade i dag. Minst 200 den senaste veckan. IS, som för två år sedan erövrade stad efter stad i Irak, har nu förlorat momentum i kriget. Samtidigt är de livsfarliga att underskatta, påpekar många soldater, eftersom de blir farligare ju desperatare de blir.
Flygattacken sker bara fyra kilometer från oss, men vi ser den inte.
Vi sitter i en bunker och pratar med en pojke utan skor.
Vi kan kalla honom Abdel.
Han är en av de 12 personer som till slut välkomnades över skyttevärnet.
Abdel är 14 år, men ser yngre ut. När han dricker ur vattenflaskan är det först glupskt, men sedan plötsligt försiktigt som om han måste hushålla med den.
När drack du senast?
– I går.
Hur länge har du gått?
– I tre dagar.
Kläderna, de bruna byxorna och den trasiga Adidas-tröjan, är Abdels enda ägodelar i det nya liv som nu ska bli hans.
Vi ber honom berätta. Och han ger oss ett koncentrat av sitt liv.
”Min familj har försökt att fly tre gånger tidigare, men de har stoppat oss. De hotade min pappa att de skulle döda honom om vi försökte igen. Jag kan inte kontakta min familj igen förrän Daesh är borta. Jag är ensam nu.
Jag är äldst av sju barn. Mina fem systrar och min bror är kvar i vår by Aegula. Vet ni vad ett kilo socker kostar nu? 25 000 dinarer. En cigarett kostar 4000 dinarer, men ingen får röka. Bara Daesh röker. Många av dem pratar andra språk, de slår alla. Jag har sett vuxna som har avrättats. De sköts i huvudet. Daesh har piskor också.
Det är tre stammar i min by, en av dem har anslutit sig till Daesh, men inte min. Den här gången flydde jag ensam utan min familj, vi skyndade i väg när de förflyttade sig. Jag har gått i tre dagar…”
Hans berättelse är fragmentarisk, varje mening bär på sin egen historia, men vi hinner inte längre för flyktingarna ska köras vidare med lastbil från fronten.
Efter IS, vad kommer sen?
Iraks militär kollapsade när styrkorna lämnade allt och flydde Mosul hals över huvud 2014. I efterdyningarna av fiaskot avslöjades att tiotusentals anställningsuppgifter i rullorna bara var påhittade.
Nu är det en på många sätt osannolik allians som ska försöka återerövra det som gått förlorat.
Irakiska trupper tillsammans med shiitiska och sunniarabiska miliser och kurdiska peshmerga slåss sida vid sida. Men gamla etniska konflikter har bara tillfället lagts åt sidan. Rivaliteten kommer sannolikt att komma till sin spets om IS faller och alla ska bärga segern hem till sina respektive läger. FN räknar med att flyktingsituationen kommer att bli fortsatt mycket svår i flera år framöver i Irak, inte minst med tanke på Europas stängda dörrar.
Fronten mot IS
Klockan 13.20
Temperatur 40°C
tta barn gick i tre dagar. De korsade en öken vars enda förlåtande egenskap är en vacker solnedgång.
– 40 grader varmt.
– Ingen skugga från morgon till kväll.
– Brännande underlag av lös sand och grus.
– Plötsligt stupande raviner.
– En labyrint av hundratals minor och hemmagjorda bomber.
Det var utmaningen de stod inför efter att de tagit sig förbi bödlarna i världens mest fruktade terrororganisation.
Några av dem var barfota.
Nu sitter de på ett lastbilsflak på väg österut. Inte långt bort från kriget, men bort.
Luften smakar brandrök.